Sveriges Radio tecknar mörk bild av Sverige, svensk kultur och svenskhet
I Sveriges Radio P1:s programserie "Fosterlandet”, i fyra delar, i repris från i somras, av och med journalisten och författaren Po Tidholm, ligger det mesta av fokuset på att problematisera vårt svenska kulturarv och nationalismen.
Po Tidholm möter och samtalar med personer med titlar som folklivsforskare, historiker, författare, etnolog, folkmusiker, konstnär och författare – om bland annat den nationalism som Skansen påstås ha gett upphov till, om bilden av ett ”homogent Sverige” och det ”äkta svenska”, om en ”traditionstyngd kultur” och – sist men inte minst, om ”nationalismens roll i svensk politik”.
Tidholm driver programserien målmedvetet, med ledande frågor, som hela tiden lutar åt att problematisera svensk nationell identitet och ett kulturarv som många svenskar idag känner en stolthet över.
Tidholm tycks ha handplockat sina gäster för att förstärka sitt eget perspektiv. Programinnehållet bygger i hög grad på intervjupersonernas medverkan – men diskussionerna breddas aldrig och programledaren uppmuntrar gästerna att stärka hans eget vänsterideologiska resonemang, snarare än att låta lyssnarna få ta del av andra perspektiv eller synvinklar.
Inte ens nationalsymbolen Skansen, det av många älskade friluftsmuseet och djurparken, lämnas ifred i ”Fosterlandet”.
– Finns det ett mörkt stråk i Skansen också, som i all nationalism, eller är det helt frånvarande här i den här ”Bullerbyn”?, frågar Tidholm en av gästerna. Frågan är polemisk, inte öppen och nyfiken – och knappast neutral.
Försöken att problematisera och ifrågasätta det svenska blir ibland nästan lite parodiska, som när Sovjetunionen i programseriens andra avsnitt beskrivs som ett ”nationalistiskt projekt som misslyckades”.
Tidöavtalet uppmärksammas också, bland annat konstateras att ordet ”svensk” nämns 57 gånger. Att Tidöavtalet öppnar upp för utvisning av utländska medborgare som inte respekterar svenska värderingar benämns ”sorglös nationalism”.
I ”Fosterlandet” kallas fenomenet att partiledare numera allt oftare iklär sig folkdräkt för ”fantasilöst tillbakablickande”.
Och när programledaren beskriver Skansens utställningar i form av byggnader och gårdar som sällan öppna och besökta av få – är det en verklighet som många frekventa Skansenbesökare nog inte känner igen sig i.
Genom hela programserien söker Tidholm stöd och bekräftelse för sin egen, helt uppenbart mycket negativa och rätt mörka syn på Sverige, på svenskhet och svensk kultur.
Sveriges Radio ger Tidholm utrymme att ostört sväva ut i fyra avsnitt, med målande, antinationalistiska, tydligt vänsterliberalt färgade beskrivningar, som: ”när nu nationalistiska vindar återigen blåser genom de röda stugornas tyllgardiner" – och Tidholms ensidigt kritiska Sverigeperspektiv får stå helt oemotsagt.
Bara tanken att någon motsvarande programserie – men utifrån ett konservativt, patriotiskt perspektiv – skulle släppas fram i Sveriges Radio, framstår som totalt orealistisk.
Och någonstans där ligger ett av grundproblemen med ”public service”. Avsaknaden av bredd i perspektiv – och därmed ett konsekvent och pågående brott mot kravet på opartiskhet.
---
Kommentarer
Skicka en kommentar