Christian Palme: Sveriges Radio och kampen om problemformuleringsprivilegiet

Bild: Steget Efter

Denna text publicerades ursprungligen på Christian Palmes Facebooksida och texten återges här med hans tillåtelse. 

Det är lätt att drabbas av déjà vu i sociala medier. I dag är det Statens Tvångsradio och dess ”vetenskapsredaktion” som öppnar ett tidsfönster tillbaka till 1980-talet.

Tvångsradioredaktionen har (sensation!) hittat en privat (”sluten”, ”dold”) grupp på Facebook som på engelska (mycket allvarligt) diskuterar och kritiserar Sveriges misslyckade coronastrategi. 

Låt mig gärna påminna om att detta inte är en särskilt ovanlig synpunkt och att den t.ex. delas av statens egen Coronakommission. Internationella medier, i USA, Tyskland, England och i andra länder har också (helt oberoende av den ”slutna” eller ”dolda” FB-gruppen) producerat mängder av kritiska reportage om Sveriges misslyckande med att bekämpa covid-19. 

Tvångsradioredaktionen framställer gruppens verksamhet som på gränsen till landsförräderi och använder ordval som ”oroande”, och ”oroväckande”. Särskilt allvarligt tycks vara att enskilda medlemmar i gruppen har fört argumenten vidare till internationella medier och till kommentarsfält på sociala medier som Twitter. Med citat från ett selektivt urval av två (2) experter försöker man framställa gruppens verksamhet som jämförbar med otillåten informationspåverkan och propaganda, dvs i klass med vad Ryssland just nu bedriver när de försöker ta äran av den ryske demokratikämpen Alexej Navalny. I undertexten kan man ana stämningar som när t.ex. Neues Deutschland eller andra statsmedier i det kommunistiska Östeuropa på 1970- och 80-talen hetsade mot sina egna regimkritiker och dissidenter, eller när Sovjetunionen exkommunicerade Aleksander Solsjenitsyn och Andrej Sacharov.

Men det var inte det jag tänkte på när tidstunneln öppnade sig till 1980-talet. Före internet, före Facebook och Twitter fanns nämligen KOM.

KOM var Sveriges första BBS, Bulletin Board System, och grundades av min geniala bror Jacob på Försvarets forskningsanstalt, Foa, för nästan 40 år sedan. Jacob (som fyllde 80 år för en vecka sedan) är en av de många föregångare som är medskyldiga till att jag och många andra idag förspiller vår tid på diskussioner på Facebook och i andra sociala medier. 

Jacob och hans systemmedarbetare Torgny Tholerus hade en vision om en mötesplats, ett torg, där allt från professionella frågor till allmän politik skulle kunna diskuteras av människor som inte satt i samma rum, utan vid varsin datorskärm runtom i världen.

I KOM fanns förstås inget grafiskt användargränssnitt, som i Facebook, utan allt innehåll framställdes med gula eller gröna flimrande bokstäver på en mörk skärm. Diskussionerna hölls i något som kallades ”möten” eller ”teletidningar”, vilket närmast liknar grupper i dagens Facebook. Personliga väggar fanns inte och inga lajkningsknappar. Uppkopplingen gjordes med direkt uppringing från ett modem, eftersom internet ännu bara var i sin linda och tillgängligt endast för specialister. Det fanns några tusen användare, de flesta tekniska specialister av olika slag.

KOM var ingen hemlighet, men inte heller någonting som marknadsfördes öppet. Hemdatorer var ännu ovanliga och internet var ännu inte tillgängligt för vem som helst. 

KOM blev dock plötsligt och snabbt allmänt känt i april 1988 när DN:s kultursida, denna ständiga sanningssägare, publicerade ett jättereportage, signerat av Carl-Henrik Svenstedt. Över två helsidor (broadsheetsidor, dubbelt så stora som dagens tabloid), spred Svenstedt bilden av ett hemligt nätverk för invigda teknokrater, jämförbart t.o.m. med den italienska maffialogen P2 (ja, det är sant, han gjorde den jämförelsen). Min stackars nördiga bror och Torgny Tholerus (en gång ordförande för SAC:s, syndikalisternas , avdelning i Uppsala), utmålades som hemliga propagandister som försökte ödelägga det offentliga samtalet.

Och med den bakgrunden blir Tvångsradions inslag i dag så mycket tydligare. Det handlar om problemformuleringsprivilegiet, om vem som som ska ha rätt att samla och sprida information. Är det maktfullkomliga redaktioner, som DN 1988 eller Statens Tvångsradio 2021, eller är det vanliga medborgare och ibland experter, som använder de nya digitala verktygen för att utmana nyhetsmonopol och skattefinansierade propagandamedier? 

För min del är svaret klart och dagens inslag av Tvångsradions "vetenskapsredaktion" bidrar bara med ännu ett argument för snabb och fullständig nedläggning av denna skadliga verksamhet.